Fredagen den 4 Februari.

Min svärmor, Virginia dog tidigt på morgonen den 4 februari.
I dag när jag skriver detta är det den 7 mars. Jag har inte kunnat skriva om det tidigare.
Det har varit en jobbig tid. Hon berättade för oss i maj förra året att hon fått diagnosen Hodgkins.
Det gick så fort nu mot slutet. Vi firade julen ihop. Hon var visserligen trött och hade gått ner i vikt men hon verkade glad och vi hade det mysigt ihop.

Dagen innan nyårsafton fick hon ovanligt mycket ont i ena benet och åkte in på sjukhuset.
Sedan hände det så mycket, tiden gick så snabbt, och man fick så många olika besked från olika läkare att man inte riktigt förstod alls vad som pågick till slut.
Bob var och hälsade på henne på sjukhuset flera gånger.
På måndagen innan hon dog fick vi ett telefonsamtal från en läkare på sjukhuset som sa:
Kom hit så fort ni kan. Tror inte att Virginia kommer att leva veckan ut.

Det känns så overkligt när man får ett sådant besked. Man vet att det är allvarligt men man blir så chockad att man inte kan fungera.
Ett par timmar senare var vi dock redo att åka iväg. Vad jag packade ner i väskan till mig själv är ett mysterium. Jag kunde inte tänka klart.
Men eftersom vi inte visste hur länge vi skulle vara hemifrån och därför skulle ta Fidella med oss så kunde jag bara koncentrera mig på vad Fidella skulle behöva......
Hon var såpass dålig att vi pratade inte med varandra men hon visste att vi var där.
Jag följde inte med till sjukhuset på torsdagen. Men Bob var där.
Ingen av oss var där när hon dog på fredag morgon men vi fick beskedet att hon dött så tidigt på morgonen att vi hoppas att hon dött i sömnen.
Hon hade i alla fall inte ont. Det frågade Bob flera gånger.

 Vi var hemma i New York en kort tid för att packa om väskan och köpa begravningskläder innan det var dags för vaka på begravningsbyrån och sedan begravning dagen efter den 9 februari.
På vakan hade begravningsbyrån en anslagstavla där vi samlat en del bilder från Virginias liv.
Det är anslagstavlan jag fotograferat här ovan.( Om du klickar på bilden så kan du se den i ett mycket större format.)
 

Virginia, jag vill bara skriva några ord till dig.
Jag är så glad att jag fick lära känna dig och även väldigt tacksam över att få tillfälle att säga adjö till dig. Jag sa kanske inte så mycket där på sjukhuset men jag hoppas ändå att du vet att jag tyckte jättemycket om dig.
Alla hemska historier angående svärmödrar har man ju hört..........
Inga historier har dock berört oss. Har inget minne av att vi någonsin varit osams om något viktigt. Jag har känt dig sedan början av nittiotalet. Aldrig känt att du haft något emot mig. Och jag har aldrig haft något emot dig.
Du kom så bra överens med min familj också när du var i Sverige och hälsade på.
Jag saknar dig jättemycket.
Jag hoppas att du förstår att även om vi blivit utnyttjade så känns det bättre för både mig och Bob att veta att vi varit godhjärtade, än att varit okänsliga och respektlösa.

Vi försöker bara att göra vårt bästa.

Tusen kramar från mig. Hoppas att vi ses igen på andra sidan.

Tillbaka till fotodagboken   Föregående inslag     Nästa inslag