11 december 2002

Nu har det gått drygt två månader sedan jag skrev sist... Fast egentligen känns det som om det var ännu längre sedan för det har hänt mycket sedan sist.

Förra gången jag skrev, den 4 oktober, var det helt kaos i tillvaron.
En svensk kompis här i New York hade ingenstans att bo och fick därför bo hos mig och Bob med sina två stora hundar.
Hennes mamma hemma i Sverige var jättesjuk. Hon fick telefonsamtal från hemmet där mamman vistas att skynda sig till Sverige. Hennes mamma hade helt slutat att äta och höll på att tyna bort.
I ett panikrus lyckades vi få tag på flygbiljett till Sverige med avgång samma dag.
Allt som hade hänt mig några månader tidigare kom tillbaka och min högsta önskan just då var att åtminstone min kompis skulle komma fram till sin mamma i tid.
Hundarna var också ett stort problem.... Jag kunde inte ta hand om dom medans hon var bortrest. Ingen annan vi ringde kunde ta hand om dom heller... Till sist hittade vi en kennel som inte tog allt för mycket betalt.

Efter att hundarna blivit hämtade och min kompis åkt iväg så städade jag och gjorde iordning för jag skulle nämligen få besök samma kväll. Mitt uppe i alltihopa kom en kille hit för att spruta mot kackerlackor och montera ut musfällor och lägga råttgift bakom spisen.....

Några små vanliga kackerlackor hade vi visserligen inte sett sedan strax efter 11 september då alla kackerlackor i staden antagligen blivit helt disorienterade men vi hade ett musproblem. Små muslortar här och där och även om jag personligen aldrig såg någon så visste vi ju att dom var där. Bob hade sett en mus flera gånger.
Dessutom hade han sett en jättelik waterbug springa över golvet för att försvinna i en springa vid golvlisten....

Hua jag hatar waterbugs!!!!!!!!!!!
För länge, länge sedan när jag bodde på 81 gatan mellan andra och tredje avenyn här på Manhattan så hade vi en invasion av dessa jätteäckliga insekter. Dom är ju såpass stora ( ca 5cm ) att jag vågade inte trampa på dom utan hade sprayflaskor med insektsgift utplacerade lite här och var för att spraya på dom tills dess att dom dog.

Nåväl, det är en gammal historia och som tur är, ta i trä, så har vi inte haft några större problem med ohyra där vi bor nu... Bara sett någon vid enstaka tillfällen.....

För att återgå till vad som hände.....
Min kompis kom fram till Sverige i tid. Hennes mamma blev så glad över att få besök att hon piggnade till och började äta igen. Det var en otrolig lättnad att få den nyheten några dagar senare.
På kvällen den panikslagna dagen den 4 oktober kom min kompis Christina på besök från Sverige.
Det var jättekul att träffa henne igen och hon stannade i knappt två veckor.
Här är några bilder från besöket.....

För dom som undrar hur det ser ut nu på katastrofområdet.....( dvs oktober 2002 )

Veckorna gick och jag kan inte nu i efterhand redovisa förr allt men en grej måste jag dock berätta om......

Innan jag flyttade hit i mars år 2000 så skaffade jag naturligtvis uppehållstillstånd och arbetstillstånd på Amerikanska ambassaden i Stockholm. Det är en lång histoia i sig men det har jag inte tid att skriva om. Grejen var att efter att bott här i New York i nästan ett år så kom mitt gröna kort i brevlådan. Eftersom Bob och jag varit gifta i mindre än två år när jag sökte visum så fick jag bara ett temporärt grönt kort. ( Nej, vi gifte oss inte bara för det gröna kortet skull. Vi har varit ett par och sambos sedam 1989 )

Kortet blev senare förlängt ett år men så nu i oktober fick jag ett brev om att infinna mig på Federal Plaza för att få mitt permanenta gröna kort. ( Mycket pappersarbete innan dess )

Något datum eller tid fanns inte i denna information och eftersom jag forfarande hade Christina på besök så la jag pappret i min pappershög efter att vi ( Christina, jag och Bob ) varit ute och firat detta meddelande med en drink i en irländsk bar här i området.

Fortsättning på denna historia följer i nästa inlägg som jag hoppas hinna med i morgon.

Tillbaka till klippboken    Föregående inslag    Nästa inslag