Måndagen den 20 maj, många tankar i mitt huvud som måste luftas.....

Innan Bob och jag flyttade till New York i mars för drygt två år sedan gick jag och oroade mig för hur det skulle bli....
När vi till slut efter flera års funderande till slut flyttat hit till New York så var det nästan för bra för att vara sant.....
Allt funkade.
Kunde inte fått en bättre lägenhet att bo i. Samma lägenhet jag bodde i när jag bodde här på 80-talet.
Grannar, som blivit nära vänner och som bryr sig och hjälps åt.
Återupptog kontakten med vänner från förr och fick nya vänner och bekanta direkt.
Efter bara ett par veckor fick Bob ett toppenjobb med jättebra betalt och där han trivdes och fortfarande trivs och arbetar.
För mig tog det ca ett halvår innan jag kom igång ordentligt med min smyckestillverkning igen.
Det var mycket som skulle fixas, både tekniskt och pappersmässigt med nytt företag och så.....
Men, för mig var det skönt att vila ett tag och koncentrera mig på lite annat också.
Hade fullt upp med att göra våran nya lägenhet trivsam, köpa nya möbler och organisera.....

När jag väl kom igång på allvar med smyckestillverkningen igen så gick det alldeles utmärkt. Mina svenska kunder kom tillbaka och shoppade i min internetbutik.
Såsmåningom började även amerikanska internetbeställningar dyka upp och så började jag stå ute och sälja på helgerna och fick massor av nya kunder.

Ibland skakade både Bob och jag på huvudet och undrade om det verkligen var sant.... Hur kunde livet vara så här enkelt och trevligt?

Veckor och månader gick, inte hundraprocent smärtfria men vi lever ju inte i en sagovärld.

Saker och ting som vi inte kunde styra eller bestämma över började hända för ca ett år sedan . Då blev min mamma sjuk. Hon blev riktigt dålig av bältros som satte sig på halva sidan av ansiktet. Hon är fortfarande inte frisk men har nu ett år senare åtminstone blivit bättre.

Så kom den 11 september..........................

Jag tror inte att någon kan sätta sig in i situationen om man inte var här i New York och såg och upplevde vad som hände.
Men jag tror att man får lite mer förståelse om man läser någons berättelse.
Jag skrev ju mycket då. Och det hjälpte att skriva av sig. Därför skriver jag nu också.
Dels hjälper det mig och kanske hjälper det andra att förstå.

Efter det har livet helt enkelt förändrats. Tekniskt sett är vårt liv detsamma. Samma boende, samma jobb, samma vänner plus några nya.

Men, glädjen förvann.

Ett par månader efter terroristattacken störtade ett plan i Queens. Samma dag fick jag andra tråkiga nyheter som jag inte tror lämpar sig att skriva om här just nu. Men det har också påverkat mitt sätt att se på livet annorlunda och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska hantera allt.

Veckor och månader har gått sedan dess.......

Nu börjar allt röras upp igen. F.o.m. förra veckan har det varit mycket prat om hur mycket visste egentligen presidenten FBI och alla andra om vad som skulle hända den 11 september?

Vi har ju nu under åtta månaders tid fått ständiga nya varningar om nya terrorattacker som ska ske. Exakt var och när vet dom ju dock aldrig. På senare tid har man ju börjat ignorera dom eftersom inget nytt har hänt och psykiskt orkar man ju inte gå runt och vara rädd 24 timmar om dygnet.

Varför berättar dom om alla varningarna nu efter den 11 september? Är det för att dom redan visste vad som skulle ske den 11 september men inte varnade då?

Varnar dom hela tiden nu för att kunna säga: Ja, vi sa ju att det skulle ske. Eller, vad var det vi sa.....

I går sa vice presidenten, Dick Cheney: Det är inte en fråga om ifall det ska bli en ny stor terrorattaqck utan när.
Det kan hända i morgon, nästa vecka eller nästa år. Vi måste vara förberedda.

Hur då undrar jag. Hur ska jag och vi andra vanliga människor förbereda oss?

Jag önskar att någon började blanda in lugnande medel i vårt dricksvatten utan vårt medvetande så att vi vanliga människor kan börja låtsas att leva ett normalt liv igen. Låt oss få leva i en sagovärld ett tag.
Jag menar det, allvarligt.

Vilka varningar har det då varit på sista tiden för att komma tillbaka till verkligheten?

Jo, att terrorister planerar att hyra vanliga lägenheter i vanliga hyreshus för att placera bomber där , bomber i shoppingcenter och banker osv.osv....

Vad som skrämmer mig mest är dock varningen om att kärnkraftverk här på östkusten ska sprängas på amerikas nationaldag den 4 juli. Hur ska man kunna leva ett normalt liv med detta i bakhuvudet hela tiden?

Jag vet att det är många som har det värre än vad jag har. Det finns dom som inte ens har mat för dagen, det finns dom som levt med krig år efter år.

Jag vet också att USA är både hatat och älskat. Men vad man än tycker så finns det ingen anledning till att terrorisera vanliga människor som bor här. Vad hjälper det resten av världen  om hela USA blev sprängt i luften?

Så mångas liv har förändrats efter den 11 september. Räcker det inte nu?

För min del spelar det nog inte längre någon roll var jag bor i världen, min trygghetskänsla har tagits ifrån mig och jag är tveksam om den någonsin kommer att komma tillbaka.

Tillbaka till klippboken       Föregående inlag       Nästa inslag