Måndagen den 29 oktober

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag känner mig. Tror mest att jag är förbannad.
Mitt dagliga nöje och paus i tillvaron är att klockan fem på eftermiddagen sätta på TVn och titta på Ricki Lake.
I dag satt jag där då i soffan och tittade. Plötsligt hörde jag massor av sirener och eftersom dom var precis utanför huset så tittade jag ut genom fönstret.
Jodå, tre brandbilar står därute. Detta är dock ganska så vanligt för mitt emot vårat hus ligger ett stort hus för pensionärer som antagligen har sina brandvarnare direktkopplade till brankkåren eller något sådant.
Dessutom kommer brandkåren dit varje gång någon fastnar i hissen och trycker på nödsignalen...
Denna gången gick dock inte brandmännen in i huset mittemot utan i huset bredvid vårt.
Det var ju onekligen lite oroväckande men jag såg ingen rök så jag gick tillbaka för att titta vidare på Ricki.
Hörde hur brandbilarna såsmåningom åkte iväg. Det var tydligen falskt alarm och jag kunde andas ut.

Men vad händer då?
Jo helt plötsligt så avbryter dom Ricki Lake och en skylt med breaking news kommer upp.
Så flimrar det till lite i rutan och chefen för FBI och någon annan viktig person berättar att dom tycker att allmänheten har rätt till att veta att ett allvarligt hot om en ny terrorattack mot USA har kommit dom tillhanda.
Jaha, nu väntar man ju på att dom ska säga vad och var men det gör dom ju inte......
Dom säger precis samma sak som dom sa vid den förra varningen:
Att attacken skulle komma nu i veckan och att alla ska vara alerta men fortsätta sina liv som vanligt.
Vaddå fortätta som vanligt?
Var det nödvändigt att bryta Ricki Lake för detta meddelande?
Dom skrämmer ju slag på oss.
Och att få reda på att något kommer att hända i veckan och ändå inte veta var eller när?
Det finns väl inte en enda människa här som inte tittar på nyheterna och läser tidningarna i dessa tider.
Och alerta tycker jag att vi är hela tiden. Man har ju fått så många varningar nu att man kan väl inte bli mer alert utan att bli paranoid.
Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.....

Natten till Lördag gick Bob och la sig sent. Han gick till sängs vid halvtvå tiden men somnade inte lika snabbt som han brukar.....
Tjugo i två hörde han ett konstigt ljud och hela huset började skaka.
Han tänkte, något allvarligt måste ha hänt....
När huset slutat skaka låg han vaken ett tag och funderade men somnade sedan.
Jag sov och hade ingen aning om vad som var på gång....
När jag vaknade satt Bob redan i soffan med hörlurarna på sig och TV-nyheterna på.
Vad var det som hade hänt? Jo, en  JORDBÄVNING!

Den var 2.6 på richterskalan och centrumet var här på Manhattan.
Hur många personer i och utanför staden som rinde 911 när deras hus började skaka står inte i tidningarna.....
Det står bara att telefonsamtalen aldrig tog slut......
Jag är glad att jag sov igenom alltihop.
Efter att ha hört det konstiga ljudet och känt huset skaka när tornen föll så vet jag inte vad jag hade gjort ifall att jag varit vaken.......


Inga allvaliga skador har dock blivit rapporterade som följd av jordbävningen.

Jag stog ute på West Broadway och sålde mina smycken både Lördag och Söndag.
Det var kallt och försäljningen gick inget vidare.....

I går, Söndag var alla familjemedlemmar som förlorat någon i WTC den 11 september inbjudna till en minnesstund i ground zero. Dvs till själva platsen där tornen en gång stod. 9200 personer kom dit.
Efter minnesstunden samlades dom på en annan plats och en liten urna med aska från WTC blev tilldelad varje familj för att åtminstone ha något att begrava eller ha kvar som minne........

Tillbaka till klippboken      Föregående inslag    Nästa inslag