Så fort jag vaknade så tänkte jag ju bara på allt som hänt.
Vad som dock slog mig var hur otroligt tyst det var. Jag hörde ju förstås mer sirener än vanligt och helikoptrarna men vid den här tiden på dygnet så är jag ju så van med all trafik och tutande i bilköer härute på Delancey Street.....

Jessie var vaken. Hon satt i soffan och tittade på TV-nyheterna med mina hörlurar. Bob höll på att göra kaffe.

Sedan gick Bob till jobbet. Han var dock den enda som var där på kontoret så han kom snart hem igen....

Jessie och jag gick upp på taket för att dricka kaffet. Brand och damm-molnet hade inte minskat.

Jessie ville hem till sig för att hämta lite saker så jag följde med henne.

Här ser ni själva hur öde Delancey Street var....

Spöklikt........

Ju längre downtown vi gick ju dammigare blev det.....
Det var poliser och brandmän och andra räddningsarbetare överallt.
Vissa gator fick vi gå på, andra var avspärrade.
Allt var stängt. Alla affärer, restauranger och kontor.
( Naturligtvis så försökte vi inte ens komma i närheten av katastrofområdet )
Det var verkligen spöklikt att se South Street Seaport helt öde förutom några enstaka personer som vandrade runt i dammet.
Väl framme vid Jessies hus så berättade portvakten att strömmen var avstängd.
Jessie fick låna en ficklampa för att gå upp för trapporna till tionde våningen där hon bor.
Själv stannade jag utanför huset med Audrey, hunden.

HOLY SHIT beskriver rätt bra hur vi alla reagerade.....

Efter att varit hemma och vilat lite och spenderat ytterliggare ett par timmar framför TVn så gick Jessie och jag på en promenad västerut.
Lika tomt på bilar överallt förstås. Barn lekte på gatorna. Sparkade boll och åkte skateboard och scooters.
Vi gick runt i Soho. Inte en affär var öppen. Ett fåtal restauranger var öppna men så många gäster hade dom ju inte.....
En hel del människor som bor här nere var som vi ute för att se sig omkring .
Men vi såg också en hel del folk rullandes sina resväskor uptown för att förhoppningsvis kunna ta sig någonannanstans antar jag......
Manhattan var nu uppdelad i zoner. Nedanför fjortonde gatan kunde man inte köra bil.
Även fotgängare blev stoppade vid fjortonde gatan om dom ville gå downtown. Hade man inget ID-kort med sin hemadress på var man tvungen att visa upp en telefonräkning eller dyligt med adress och bevis för att man bodde här nere.

Blev man insläppt så fick man gå ända ner till Houston Street. Där var nästa kontroll.
Nedan ser ni kontrollen På Houston Street. Själva befann vi oss ju redan på södra sidan av kontrollen och behövde inte visa våra ID-kort.......

Vi behövde handla mat och jag hade sett några personer med matkassar från en livsmedelaffär jag kände till så vi gick dit.

Efter att ätit pasta till middag satt vi där igen framför TVn.

Helt plötsligt meddelade dom att Empire State Building och området däromkring evakuerades.
BOMBHOT.
Med en livebild av Empire State Building på TV-skärmen satt vi stela som pinnar i tjugo minuter och bara väntade på att det skulle komma en explosion.

Tack och lov så var det falskt alarm.
Jag är dessutom fruktansvärt tacksam att dom inte har varnat på TVn och berättat om alla andra bombot som drabbat New York.
Tydligen så har det varit ett hundratal per dag.....
Hade jag vetat om varenda en så hade jag brytit ihop totalt.

Hur kan folk ringa 911 och ge falska bombhot i en situation som denna?
Det är för mig helt obegripligt........

Tillbaka till klippboken     Föregående inslag     Nästa dag....