Onsdagen den 19 september.
Vi är nu inne på den nionde dagen.
Räddningsarbetet pågår fortfarande för fullt dag och natt men nu är det väl inte
många som längre har något hopp om att hitta några överlevande.
Jag är inte helt säker på siffran men jag tror att det nu är drygt femtusen personer
som fortfarande saknas.
Dom verkar inte ens hitta döda kroppar längre. Två kroppar hörde jag precis att dom
hittat i dag.
Sammanlagt är det väl inte fler än drygt 200....
Dom räknar med att det kommer att ta minst sex månader att bara "städa upp" i
området.
I söndags orkade jag inte gå ut.
Jag fick dock tvinga mig själv för att inte bara sitta och titta på nyheterna.
Vi blir uppmanade av presidenten, borgmästaren och alla andra om att göra vårt bästa
för att fortsätta våra liv. Vi måste börja jobba igen, gå ut och handla, gå på
teater, besöka restauranger.
Jag antar att stadens ekonomi brakar ihop totalt annars så jag försöker.
Vi har även lånat några långfilmer att titta på för att försöka tänka på något
annat....
Jag tvingade mig till att börja arbeta lite igen. Jag gjöt in lite bilder som jag
hade målat.
Vår kompis Jan som bor uptown på en båt som jag
skrivit om tidigare i klippboken ringde.
Han undrade om vi hade lust att ta en liten tur på Hudsonfloden med den lilla segelbåten
för att bara komma ifrån lite...
Själv hade jag ingen lust men Bob ville gärna.
Några timmar senare ringde Bob till mig och berättade följande:
Bob, Jan och Jans två barn tog sig ut till
segelbåten men kom inte längre än ca 100 meter ut från båthamnen förren dom blev
stoppade av militärer i en gummibåt med vapen riktade mot dom.
Så fort militärerna såg att det var barn med på båten så sänkte dom sina vapen och
Bob sa att dom var väldigt trevliga men förklarade att Manhattan är nu under sträng
bevakning och dom kunde helt enkelt inte låta dom segla vidare.
Militärerna följde segelbåten tills dess att dom var tillbaka inne i båthamnen.
Andra optimistiska seglare blev stoppade på samma sätt.
Livet här har förändrats......
På söndagskvällen tände Emire State Building
sina färgade lampor som varit släckta sedan i tisdags.
Byggnaden lös med blått,vitt och rött sken. Något som vanligtvis bara händer på
fjärde juli.
Nu måste jag sluta skriva och göra något annat.
Jag har massor av beställningar som ska paketeras och postas i dag. Kanske jag skriver
mer senare annars så fortsätter jag i morgon.
Det var inte så länge sedan jag skrev sist men jag
måste fortsätta att berätta för dig som läser men också för mig själv...
Jag gjorde iordning alla paket för att gå iväg
till posten. Innan jag gick iväg satte jag mig framför Tvn igen.
Bland annat var där ett repotage hemifrån en kvinnas hem. Hon satt där i sin soffa med
sin två-åriga dotter i famnen och blev intervjuad.
Hennes man är bland dom saknade. Han jobbade på 84 våningen i ett av tornen. I dag var
det hans 45-åriga födelsedag. Hon hade tidigare på dagen lagat hans favoritmat och
bakat hans favoritkaka och hade fortfarande hoppet om att han skulle hittas bland resterna
och komma hem i dag.
Efter detta inslag mådde jag så illa att jag var tvungen att stänga av TVn.
Jag gick till posten och på hemvägen passerade jag Chinatowns brandstation. Hela väggen
var tapetserad med barnteckningar som dagisbarn och skolbarn här i området har gjort. |
