Söndagen den 7 oktober
Det har ju hänt så mycket att jag vet inte vad jag
ska börja med.....
I fredags efter att ha jobbat lite på förmiddagen så tog jag tunnelbanan upp till
fjortonde gatan för att besöka Bob på sitt jobb. Han jobbar på artonde gatan nära
sjätte avenyn.
Vi träffades på lunchen för att gå till Chelsea och besöka ett galleri där Carol,
min granne på tredje våningen hade en utställning.
Hon gör skulpturer av diverse metallskrot. Allt från gamla avgasrör från bilar till
högafflar. Ju rostigare ju bättre. Bäst gillade jag hennes fågelskulpturer.
Tyvärr har jag inte min skanner inkopplad så jag kan inte visa någon bild av hennes
konst just nu.
Efter utställningen gick vi och åt lunch på en
mexikansk restaurang.
I stället för att ta tunnelbanan hem så promenerade jag. Hittade en konstnär på
hemvägen som stog och sålde sina alster på gatan. Jag köpte en jättefin print av
åtta olika färgvarianter av hans version av frihetsgudinnan
Just den finns inte med på hans hemsida www.temech.com
men motivet av " Metro liberty" finns dock där.
Han var så glad över att få sälja ( försäljningen har ju inte varit så bra för
någon dessa sista veckor ) att han gav mig en kraftig rabatt.
Själv har jag inte varit ute och försökt sälja mina ringar sedan mitt misslyckade
försök på FIT marknaden veckan efter katastrofen.....
På kvällen blev vi bjudna av April och John upp
på taket för en liten grillfest. Dom hade även bjudit in Dikko och Esther och deras
barn.
Det är vänner till April och jag har träffat dom många gånger och även varit och
hälsat på i deras lilla tryckeri
som ligger på sydvästra sidan av Manhattan.
Dom bor i det området också och med andra ord i närheten av katastrofområdet.
Det tog 10 dagar innan dom fick flytta tillbaka hem. Fortfarande måste dom visa sina
ID-kort när dom ska gå hem och gå till jobbet... Deras hus var inte skadat och dom hade
inte heller fönstren öppna den 11 september så dom klarade sig bra. Deras telefon
fungerar dock fortfarande inte och dom vet inte när det kommer att bli fixat.
Telefonbolaget jobbar dygnet runt med att försöka fixa alla trasiga telefonledningar.
Fortfarande så luktar det ju starkt där nere.
( Det brinner fortfarande och vi känner också lukten här hemma hos oss då och då....
)
Deras barn har inte kunnat gå i sin vanliga skola
eftersom dom fortfarande är stängda.
Det yngsta barnets skola hade 600 elever och nu får alla dom eleverna gå på en annan
skola som är byggd för 300 elever. Med andra ord så trängs nu 900 elever i en skola
byggd för 300.
Dom är nu 90 elever i varje klassrum tills dess att någon bättre lösning kan
hittas.....
Lördag morgon såg det riktigt grått ut utanför
fönstret. Det spöregnade och blåste hela förmiddagen.
Vädret slog om på eftermiddagen och solen kom fram. Nu hade kallfronten kommit in.
Bob och jag tog på oss varma tröjor och gick ut för att få lite luft...
Vi promenerade downtown på Ochard Street som ligger ett par kvarter härifrån ner till
en svensk restaurang som vi besökt flera gånger förut. Den ägs av en svenk tjej och
nästan all personal är svensk.
Jag åt rårakor och Bob åt sill. Ett par öl senare var det dags att gå hem.
På hemvägen blev vi vittnen till en bilolycka.
25 meter från vårt hus körde en bil rätt in i en parkeringsskylt och backade sedan in
i en bil som kom körandes bakifrån. Vi såg en person komma raglandes ut ur bilen som
kört in i stolpen och vi trodde det var föraren. Han såg ut at vara stupfull. Han
började dock vandra därifrån.
Föraren i bilen som var bakom var okey och hade en mobiltelefon. Han ringde 911 men
eftersom han var kines och inte kunde så bra engelska så tog Bob över telefonen. Jag
sprang fram till bilen för att kolla om någon var skadad. Tydligen var det inte föraren
vi såg ragla iväg för han satt fortfarande i förarsätet med sitt säkerhetsbälte
på. Jag såg inget blod men han var medvetslös tror jag. Jag visste inte riktigt vad jag
skulle göra. Skulle man gå fram och känna om han hade någon puls och om han andades?
Huvudet var lutat bakåt.
Som tur var så kom både ambulans och polis så snabbt att jag inte behövde fundera så
länge....
Ambulanspersonalen tog över och kollade puls och andning, satte på honom ett nackskydd
och kämpade med att få ut honom (Han var stor och tung ) ur bilen och in i Ambulansen.
Jag vet fortfarande inte om han var okey eller inte. Dom hade ju inte så bråttom att
köra till sjukhuset direkt...
Han måste ju också ha varit onykter. Hur kan man annars köra rätt fram och in i en
stolpe?
Efter att Bob gett sitt namn adress och telefonnummer till polisen gick vi in i vår
lägenhet.
Därefter kände jag ett starkt behov av ytterliggare en öl så vi gick ut till en
irlänsk bar där vi spenderade ett par timmar och stämmningen där inne var så trevlig
så att jag nästan glömde bort allt elände omkring oss.
Söndag morgon vaknade jag lite senare än vanligt
efter gårdagens barbesök...
Vi hade bestämt att åka hem till Eva, en svensk tjej som jag lärt känna som också
tillverkar smycken.
Jag har lovat bort min gamla dator till henne så hon kan koppla upp sig till internet och
bättre kan hålla kontakt med sin familj och sina vänner.
Nu skulle hon prova att stå ute och sälja i dag vilket jag inte hade minsta inspiration
till så jag var hemma och grejade med lite av varje med TVnyheterna på i bakrunden.
Mest satt jag och surfade på internet och lusläste alla svenska dagstidningar för att
jämföra med de nyheter man får här.
Så hände då det som vi alla vetat skulle hända
förr eller senare. USA börjar bomba i Afganistan.
Sitter därför klistrad vid TVn resten av dagen för att följa allt som händer.
Vid sjutiden ringde Eva och hon kom hem till oss. Vi
tog datorn i en taxi för att åka hem till henne och koppla upp den.
Nog för att det varit ovanligt många poliser i New York sedan den 11 september men nu
är det ännu fler...
Och militärer vaktar alla viktiga byggnader och annat som skulle kunna tänkas bli utsatt
för en ny terroristattack...........
Tillbaka till klippboken
Föregående inslag
Nästa inslag |