10 september 2002

Inför årsdagen av den 11 september........
Minnet av dom brinnande tornen och deras kollaps har säkert bleknat hos många. Hos mig är minnet så starkt och bilderna  så inpräntade på näthinnan att det ibland känns som om det hade varit i går.

Under året som gått har väl rädslan bleknat något men aldrig försvunnit.
Jag rycker inte längre till när jag hör sirener av ambulanser och brandbilar vilket ju nästan är ett ständigt oljud här på Manhattan. Jag kan numera titta upp i skyn och se flygplanen flyga över mitt huvud utan att tro det värsta.....

Det hade faktiskt gått så långt att jag hoppades på att det aldrig kunde hända igen. Fast oron har alltid funnits där.

Så mycket annat har ju hänt detta år. Efter att min pappa dog den 6 juni i år så, på ett kanske barnsligt och egoistiskt sätt så hade jag tanken att det kunde väl bara inte bli mer elände. Jag måste väl få lite lugn och ro någongång?

Jag har medvetet undvikit att titta på TV nyheterna sista tiden. För mig var tanken att den 11 september i år skulle vara en dag av sorg och tankar på alla oskyldiga som mist livet både här och på alla andra platser oskyldiga dött på grund av terrorism och krig. Jag har ju nu också en större förståelse för hur det är att förlora någon nära och känner därför mer sorg nu för alla som överlevde någon nära den 11 september än jag gjorde för ett år sedan.

Jag behövde dock bara slå på Tvn i dag och titta i en kvart på nyheterna för att bli varnad om att något stort kan hända i morgon. Likheterna är så stora från förra årets terrorismaktivitet säger dom......
Det slår mig då att det är fler likheter från detta datum förra året.
Vädret är detsamma. Varmt och soligt.
Mina grannar April och John är i Californien och jag är ansvarig för att vattna blommorna, precis som detta datum förra året......
Vågar knappt fundera mer för det känns nästan som om jag då går tillbaka i tiden och att morgondagen kommer att bli en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag känner paniken från förra året börjar komma tillbaka.

Jag hade verkligen inte planerat att morgondagen skulle bli ännu en dag där rädslan tar över....
Men redan nu vet jag att jag kommer inte att kunna koppla av. Inte kommer jag att som för ett år sedan sitta framför min polermaskin med en kassettbok i hörlurarna. Ovetande om vad som hände just då.......

Jag har fortfarande inte kommit i kapp med mitt arbete sedan förra året. Viljan finns där men jag orkar inte lika mycket längre.... Det är alltid något annat som upptar mina tankar och min energi och jag kan inte koncentrera mig på mitt arbete som jag gjorde förr.

Jag kan vara mitt uppe i ett arbete av full koncentration när en liten tanke får  mig att tappa lusten och sluta arbeta.
Inte vet jag hur jag ska komma över detta.... Jag vet inte heller vad all oro grundar sig på, är det terrorism, rädsla för fler dödsfall inom familjen, rädsla för att jag själv ska dö?......det verkar bara bli fler och fler anledningar.......
Försöker dock fortfarande att tänka positivt. Jag har massor av planer på roliga saker jag vill göra.
Jag älskar att vara kreativ och att glädja mina medmänniskor med mina alster och jag kommer att fortsätta vad som än händer.....

Tillbaka till klippboken      Föregående inslag      Nästa inslag